Ön

De senaste veckorna har jag befunnit mig i paradiset. På en ö i Stilla havet. Det är varmt och fuktigt där. Havet är turkost och sanden vit. Grisarna äter mangos på stranden. Sanden är så het att pojkarna måste ha skor på sig när de spelar fotboll i vattenbrynet. Längre ut i havet finns det revhajar och valar. Vid horisonten kan man ibland skymta ett kryssningsfartyg. Det bor en svensk kvinna där på Ön, hon har bott där i över 20 år och är läkare till öns invånare. Hon har flutit in i miljön, i rörelsemönster och beteende, som är så långt ifrån Sverige du kan komma. Mitt på dan klibbar kläderna mot kroppen.

Eller. Jag har egentligen varit på tåget eller i min fåtölj. Men jag har läst romanen Ön av Lotta Lundberg. Det kan inte finnas en bättre roman att läsa i februari än den som får en att resa till ett mycket varmare och behagligare klimat. Men nu handlar inte boken bara om paradiset utan också om det faktum att Ön är en koloni till Storbritannien och därmed befinner sig under dess lagväsende. Två världar som helt uppenbart inte liknar varandra men som av en otrevlig händelse möts i paradiset.

Den här boken kommer att skvalpa omkring i mig en längre tid, precis som bra böcker gör.