Jag kan fortfarande minnas hur fascinerad jag var av Mirja Unges språk när jag för flera år sedan läste Det var ur munnarna orden kom. Språkets rastlösa och poetiska lekfullhet, samt totala nonchalans av grammatiska regler sticker verkligen ut. Interpunktion lyser med sin frånvaro och ordföljden byts ut i långa slingrande meningar. Unge säger själv i en intervju i Göteborgsposten från 2007 att ”jag är mer ute efter en stämning och en känsla, inte att konkret exakt beskriva vad som händer”. Det var ur munnarna orden kom är Mirja Unges debutbok och belönades 1998 med Katapultpriset. Det är inte bara språket som imponerar hos Unge, vid en omläsning av romanen kan jag konstatera att storyn fortfarande håller, med råge – den hugger tag, borrar sig in och lämnar ett obehagligt avtryck. Boken skildrar tioåriga Minna som växer upp på landet någonstans i norra Sverige tillsammans med sin mamma, pappa och storasyster Maja. Man skulle väl kunna kalla det en sorts uppväxtskildring ur ett barns perspektiv. Minna är utsatt, både i skolan och hemma. Fristaden är kompisarna som finns på landet, Sebastian och Simon. Men där blir hon också del av en utfrysning av Anna, som är knubbig och inte godkänd av pojkarna. Minna kämpar för att överleva i en skoningslös värld hon inte riktigt förstår sig på, och för att göra det uppfinner hon bland annat ett eget språk. Vid hennes sida finns ständigt katten Sunna. Pappa Johannes framställs som en riktig rå karlakarl som hugger ved och är grov i mun, men han har också en mjukare och konstnärlig sida och står ofta vid sitt staffli med sina färger. Runt Johannes vilar ett obehag och under ytan pyr ett övergrepp. Mamma Kristin är en osynlig och orolig själ som står bredvid och inte ingriper. Storasyster Maja som vill vara stark och stöter bort.
Jag sträckläser Det var ur munnarna orden kom och efteråt tänker jag - herregud vad bra! Och vad otäckt. Och ändå hoppfullt på något sätt. Jag avundas dem som har kvar denna läsupplevelse.
Häromveckan läste jag också: Motsols som är Mirja Unges tredje roman från 2005. Unges säregna språk känns igen, och det är en njutning att läsa även denna roman, även om den kanske inte riktigt mäter sig med debutboken. Huvudpersonen är Hanna, som återvänder från en resa i Filippinerna utan sin vän Thora. Thora har nämligen omkommit i en olycka och hemma i Sverige igen ska Hanna hantera vännens dramatiska bortgång. Relationen mellan Hanna och de förnuftiga systrarna samt den KARMA- och hälsofanatiska mamman är komplicerat. Istället flyttar Hanna hem till mormodern som bor ensam i en lägenhet - förvirrad med alla minnen från förr och hennes uppväxt i Tyskland.
Berättelsen varvas mellan dåtid och nutid, där dåtid är Hannas resa med Thora i Filippinerna, som också skildrar en slags beroendevänskap. Efter Thoras död driver Hanna planlöst omkring i semesterparadiset, letar efter Thora och är oförmögen att acceptera att hon är död. Till sist kommer ena systern och hämtar Hanna. Nutiden skildrar Hannas tillvaro tillbaka i Sverige, då hon fortsätter driva omkring i ett slags förvirrat tillstånd och försöker hitta sin plats i tillv
aron. Men på något sätt verkar Hanna och mormodern finna tröst och stöd hos varandra. Väldigt underhållande finner jag mormoderns bryderier kring grannen – en säregen ensling som verkar vara någon slags författare. Mormodern står och spanar i nyckelhålet och lyssnar och följer varje steg han tar. Till sist visar sig intresset vara ömsesidigt och mormodern bjuder in grannen på en sup, och de sitter i soffan som ett nyförälskat par.
År 2000 kom Mirja Unge ut med Järnnätter som är en fristående fortsättning på debutboken, och den står också härnäst på min läslista. Likaså Brorsan är mätt från 2007, som är en novellsamling och det senaste Unge har givit ut.
Skrivet av Charlotte
Gott Nytt År önskar vi alla bloggläsare!
