Krossa finnen

I helgen har den prestigefyllda Finnkampen avgjorts. Det vill säga en landskamp mellan Sverige och Finland där det gäller att kasta längst, hoppa högst och springa fortast. Man samlar poäng till sitt lag beroende på hur man placerar sig och till slut räknas det ut vilket land som har lyckats bäst och därmed vunnit. I över 80 år har denna landskamp utkämpats och det verkar som om det är speciella känslor som väcks till liv mellan grannländerna just vid dessa tillfällen. Det svenska laget hade för året en slogan med tillhörande rörelse som kort och gott hette ”Krossa finnen”. Vad de finska deltagarna peppade sig med vet jag däremot inte.
När jag lite sporadiskt följde denna kamp från TV-soffan kom jag att tänka på den humoristiska boken Hallonbåtsflyktingen av Miika Nousiainen som kom 2009. Den handlar om en finsk man som beundrar Sverige och allt svenskt något så oerhört att han till och med är beredd att döda för att om möjligt kunna bli svensk. Han håller på Sverige i alla sammanhang till och med i finnkampen (eller svenskkampen som man visst säger i Finland) och när de båda länderna möts i hockey-VM, ett annat sådant där prestigefullt möte i sportvärlden. Vill du ha en stunds avkoppling och få några skratt på köpet, så låna med den hem nästa gång du besöker bibblan.

Kling + svensk independentfilm

Jag var och såg Puss på bio häromdagen och kan återigen konstatera att Sverige med regissören och författaren Johan Kling har fått en samtidsuttolkare av rang. Efter en lång och brokig karriär inom medie- och nöjesbranschen slog Kling igenom 2007 med den svårfinansierade spelfilmen Darling. Ett par år senare gavs den korta, täta romanen Människor helt utan betydelse ut. Darling blev snabbt, trots dess skrala budget, en kritikerfavorit och framröstades av svenska kritiker till en av 00-talets tio bästa filmer när tidskriften FLM summerade decenniet i början av året. Människor helt utan betydelse belönades med Borås tidnings debutantpris förra året. Jag måste säga att både filmen och romanen är otroliga, alla borde ta del av dem. Med vemodig grundton, subtilt, nyanserat och träffsäkert skildras personer som tappar fotfästet i tillvaron mot en fond av ett kyligt Stockholm. I Darling är det den uttråkade överklasstjejen Eva och den smått bortkomne, frånskilde Bernard och i mardrömslika Människor helt utan betydelse är det 32-åriga Magnus som under en ångestfylld och stekhet sommardag försöker få ordning på sitt liv. Vad som stannar kvar är kanske inte så mycket historierna utan känslan, av återhållen desperation, frusna leenden och den perfekta ytan som döljer avgrundsdjup.

Puss, en förvecklingstät ensemblekomedi som kretsar kring personerna i en amatörteater, når kanske inte upp till samma höjder men här finns samtidigt prov på de saker jag uppskattade med Klings föregående verk; de stiliserade, tragikomiska personskildringarna, känslan för dialog där samtidens klyschor balanseras mellan ironi och allvar. I Puss spelar bröderna Alexander och Gustaf Skarsgård. Roligt är att Gustaf också för tillfället håller på att färdigställa sin filmatisering av Johan Klings roman. Den ingår i Svenska filminstitutets och SVT:s novellfilmssatsning och får premiär på Göteborgs filmfestival 2011 för att därefter visas på tv under våren. Något att se fram emot!

Missa inte heller SVT:s satsning på svensk independentfilm. Denna vecka, med start idag, kommer fyra långfilmer producerade utan gängse stöd eller inom de stora produktionsbolagen att visas på tv under beteckningen Frizon 2010. Först ut är Ivica Zubaks film Knäcka. Senare i veckan visas Framtidens melodi, Nasty Old People (som först distribuerades via Pirate Bay) och slutligen Främmande land.

Jan Hjärpe till bokfestivalen

Kristianstad Bokfestival kan stolt lägga till ett nytt namn till årets långa och digra lista av föreläsare, som tyvärr inte hann komma med i den tryckta foldern.
Religionshistoriker och professor emeritus i islamologi vid Lunds universitet Jan Hjärpe, som anses vara en av Sveriges mest framstående experter på Mellanöstern och politisk islam.

JAN HJÄRPE - Bok, bibliotek, bildning: Boken i den muslimska världens idehistoria.

Regionmuseets hörsal

Lördag den 4 september

kl. 10.30

Arrangmanget är ett samarbete mellan Kristianstad bokfestival och Ibn rushd studieförbund.

Välkomna

Så var sommaren slut...

och jag är tillbaka på jobbet efter 4 veckors semester. Förutom att resa till ett soligt och hett Grekland har jag betat av ett par av de böcker som har stått alldeles för länge på min ”måste-läsa-lista”. Så nu har jag äntligen läst Marie Hermansons genombrottsbok ”Musselstranden” och den var lika läsvärd som hennes senare böcker. I Musselstranden återvänder Ulrika till den plats i Bohuslän där hon brukade tillbringa somrarna som barn. Hon minns vänskapen med den, i Ulrikas ögon, perfekta Anne-Marie och hennes idealiska familj. En sommar hade Anne-Maries familj utökats med ett adoptivbarn, Maja, som kom från ett smutsigt barnhem i Indien. Men trots kärlek och uppmuntran förblev hon stum och otillgänglig. När Maja var fyra år försvann hon spårlöst. Sex veckor senare hittade man henne oskadd vid Musselstranden långt från den plats där hon försvann. Som vuxen grubblar Ulrika fortfarande över Majas försvinnande.

En annan ”måste-läsa-bok” var bokfestivalaktuelle Jasper Ffordes ”Var är Jane Eyre?" Vilken upplevelse det var att stiga in i Ffordes roliga och skruvade värld. Vill du veta mer om den boken så läs gärna min kollegas utmärkta inlägg.

Nedräkning pågår

Nedräkning till Kristianstad Bokfestival pågår.
I år har vi bland annat en internationell poesiscen och en debatt om den politiska romanens renässans. Du kan ladda ner och skriva ut programmet från bibliotekets hemsida, eller hämta det på ditt lokala bibliotek.

Nedräkning till valet pågår också, du kan förtidsrösta på biblioteken, med början 18 dagar före valdagen. Ta med ditt röstkort, ett ID och gör din röst hörd.

Följ valdebatten hos Sveriges Television, Sveriges Radio, din dagstidning eller allmänt på nätet.
Om du ännu inte har bestämt dig, fundera över vem som är informationsavsändare och kolla alltid källan.

Cornelis Vreeswijk

Medborgare, hör upp! (som Cornelis själv skulle ha sagt). Den store trubaduren Vreeswijk har länge blivit lite styvmoderligt behandlad på vårt bibliotek. Han är så svensk som man blir, trots att han var 12 år gammal när han kom hit från Holland 1949. Det var faktiskt en holländsk vän som frågade mig om hans status i Sverige och det fick mig att undersöka vårt bestånd. Ack, ett par ytliga karriärsammanfattningar bara. Som att doppa fötterna i sjön och sprätta med tårna och kalla det bada. Nu är det dags för en djupdykning. Ett tjugotal originalalbum finns att låna, och det är verkligen något att fördjupa sig i. Som satiriker, protestsångare, humorist, rebell, uttolkare, nyskapare, enfant terrible och inte minst kompositör och poet pendlade Cornelis mellan höga toppar och inte alltför djupa dalar i mer än tjugo år innan han gick bort alldeles för tidigt 1987.
Lyssna gärna i kronologisk ordning, man får bättre grepp om honom då. Han var verkligen mycket mer än ”Brev från kolonien” och ”Hönan Agda”. Här är några höjdpunkter:

På debuten Ballader och oförskämdheter (1964) hittar vi både Polaren Pär och Fredrik Åkare för första gången. De skulle båda dyka upp igen genom hela karriären. Här är det bara Cornelis med sin gitarr, en ensam trubadur. Andra klassiker är ”Ballad på en soptipp” och den korta betraktelsen ”Lillsysterns undulat är död”. Redan från början hör man en man som inte tänker rätta in sig i ledet, och hur Yrkestrubadurernas Förbund förfasar sig. Man bara måste älska det.

Första låten på Ballader och grimascher (1965) var ”Sportiga Marie” (nej, hon var ingen idrottstjej). Det var just den typ av låt som tidigt gav honom problem med det moraliska 60-talet. Han förekommer belackarna redan med andra låten ”Ballad om censuren”, hur kul som helst.
På Grimascher och telegram (1966) dansar Fredrik Åkare med unga Cecilia Lind, och en av de mest minnesvärda svenska visorna någonsin var därmed född.

Tio vackra visor och Personliga Person (1968) har både ”Deirdres samba” och klassikerna ”Felicia – adjö” och ”Somliga går i trasiga skor”. För att inte tala om den magnifika ”Saskia” eller inte riktigt lika vackra ”Personliga Person”. Ett helt omistligt album.

1969 var Cornelis etablerad svensktoppsartist med ovannämnda ”Kolonien” och ”Agda”. Då slog han till med Cornelis sjunger Taube, en samling som borde ha varit en triumf men som idag lider svårt av tidstypiska arrangemang. Den eviga ”Sjuttonde balladen” låter tyvärr melodifestival á la 60-tal, och ”Nudistpolka” funkar inte alls som funk. Men det finns oaser att vila vid, som avskalade ”Dansen på Sunnanö” och ”Oxdragarsång”.

Året därpå kom mästerverket, dubbelalbumet Poem, ballader och lite blues, ett samarbete

med Georg Riedel, nykomlingen Björn J:son Lindh och häftiga musiker som Made in Sweden. Huvudnumret är vackra och bakfulla ”Cool Water”, en vissnande ros i en vacker vas, Bellman i 20de århundradet. Och direkt på den följer Frödings ”Ett gammalt bergtroll” framförd som tung och skabrös blues, ett av Cornelis paradnummer. Här är han i sitt esse och tar verkligen ut svängarna i texten. Fast jag minns ju, från fyrtio år tillbaka, hur man behövde resa sig från soffan och byta skiva mellan de där två låtarna.

Roliga bagateller som ”Sonja och Siw” och ”Morbror Frans” samsas med jazziga utsvävningar och både lekfull och allvarlig lyrik. Här finns favoriter som ”Ågren” (som blev ett begrepp) och den bästa någonsin tolkningen av Bellmans ”Märk hur vår skugga”. Det här är det första svenska mästerverket på skiva, perfekt in i minsta detalj.

Efter de tveksamma arrangemangen av Taube-tolkningarna blir man glad när man hör Bellman-skivan Spring mot Ulla, spring (1971). Soundet är rejält uppdaterat, men det är inte de vanliga låtarna vi får höra. Här lunkas det inte småningom, inga fjärilar syns på Haga. Istället får man ett högst personligt urval av Fredmans epistlar, med spännande arrangemang och mycket snygg produktion. Möjligtvis står de mer ekivoka texterna ut mer än övriga; Cornelis drog ju gärna en fräckis och han gör det mesta av de tillfällen som bjuds. Vid sidan av Fred Åkerströms definitiva tolkningar är det här det bästa sättet att lyssna på Bellman, tycker åtminstone jag.

De följande åren tolkade Cornelis Lars Forssell-texter, gjorde en hårt politisk skiva, och spelade in kärleksballader på beställning av flickvännen Linnéa (som hade sagt ”ja du är nog bra men nån Leonard Cohen är du inte”). Du hittar ett par klassiska låtar på varenda en.

Nästa stora platta blev Getinghonung (1974). ”Jag och Bosse Lidén” är en version av

”Me and Bobby McGee” som skiljer sig på alla sätt från Lalla Hanssons mer kända ”Anna och mej”. ”Shåwinistblues” är en protestsång mot behåar (”Har vi inte nog med tvång här i Norden?”) Polaren Pär går till socialen och blir mäkta besviken, men möter senare på kvällen socialassistenten på hemmaplan. Och här finns förstås ”Po rom pom po’n”.
Det blev det sista perfekta albumet, men ge inte upp. Det finns massor av guldkorn på de plattor som följde.

Men nu orkar jag inte skriva mer. Du får ta dig igenom resten av sjuttitalet och åttitalet själv, genom Narrgnistor och Vildhallon, och Turistens klagan med barnaskratten som får det mest förtvinade hjärta att banka häftigt igen.

Den mer nutidsorienterade kan ju smaka på sonen Jacks samling pappatolkningar med den påhittiga titeln Jack Vreeswijk sjunger Cornelis Vreeswijk. Inte alls dum, faktiskt, men han når ju inte upp till originalet på något sätt. Sen finns ju trippel-CDn Den flygande holländaren, där gräddan av svenska pop- och rockartister tolkar hans låtar.

Och min holländske vän Marco berättar att man fortfarande minns Cornelis utgivning på modersmålet i lilla Holland. Han hade en stor hit med ”Veronica” (vars svenska version finns på Tio vackra visor). En annan hit här:

http://www.youtube.com/watch?v=I_7RpJr-RNU

Skolstart

Nu är det på allvar, och ingen återvändo är i sikte: sommarlovet är verkligen slut, för alla barn och för de allra, allra flesta vuxna. En gnutta vemod hänger alltid ihop med den här speciella årstiden och övergången mellan sommar och höst, men förhoppningsvis uppvägs det av förväntan och en lust att ta nya tag. När jag tänker skola och höst tänker jag ofta på Donna Tartts Den hemliga historien: internatskola i New England-miljö; slutna sällskap, lärda excentriker och mörka mysterier… Har du inte läst den ännu så har du en läsupplevelse framför dig! Om vi spinner vidare på temat ”amerikanska internatskolor på östkusten” kan jag också nämna Curtis Sittenfelds I en klass för sig (en standardiserad titel som jag inte tycker säger så mycket om boken; originaltiteln ”Prep” är åtminstone lite bättre). Den trettonåriga Lee Fiora kommer som stipendiat till en ”prep school” som, liksom många internatskolor inom litteratur och film, verkar vara en värld för sig, och hon finner sig vara tvungen att ägna mycket tid åt att identifiera skolans koder och försöka hitta sin egen plats. Så även om det känns motigt att lämna sommaren bakom sig så får vi se till fördelarna, varav en ju är att de mörka höstkvällarna inbjuder till långa stunder av ostörd läsning!

Bruno Knutman - Här står vargen för dörren

Avrundade semestern med en sväng förbi Lunds konsthall där sommarens utställning Här står vargen för dörren, pågår fram till den 5 september.
Bruno Knutman målar i en sorts naiv symbolisk stil som ibland påminner om serier, figurativa målningar som sätter igång associationerna. Ett återkommande tema är krigshotet som var en högst påtaglig realitet under konstnärens uppväxt i 40-talets Malmö. Bombplan, soldater och vargen är återkommande motiv i Knutmans bilder. Blandat med en god portion humor gör det utställningen till en av de mer sevärda. Klart värt en omväg om du inte redan varit där.
På biblioteket finns Runt hörnet, med teckningar av konstnären.

Bollywood by night

Fredag 20 augusti är det fest! Bollywood by night på Regionmuseet - det är utsålt, men be till vädergudarna om vackert väder så kanske det finns plats för fler ute på gården?

Som förberedelse kan du lyssna, se eller läsa något av följande:

Lyssna: You've stolen my heart med Kronos Quartet

Titta: Monsoon Wedding av Mira Nair, som även gjort Salaam Bombay

Läs: Den indiske tolken, I väntan på ett namn (The Namesake, finns också som film) eller Främmande jord, alla skrivna av författaren Jhumpa Lahiri.

Du kan titta på filmklipp på museets utställning fram till 17 oktober. Vill du sitta hemma och titta, prova att leta efter till exempel "Shah Rukh Khan" på nätet.

Filmhöst med filmstudion

Vad är hösten utan bra film på bio? I Kristianstad kan man se riktigt bra kvalitetsfilm om man går med i Kristianstads Filmstudio (se länken). De har visningar på måndagskvällar på Kosmorama kl. 18.30 och 21.00. Medlemskortet för hösten säljs i Kristianstad Bokhandel lördagen den 28/8 kl. 9.00 (kön brukar börja ringla redan en timme innan, men styrelsen går runt och bjuder på kaffe).

Av höstens utbud så ser jag särskilt fram emot ”Mary & Max” (regi: Adam Eliot), en film med leranimationer om en ovanlig brevväxlingsvänskap mellan den ensamma 8-åriga Mary i Australien och Max Horovitz, 40-åring i USA. Mary har en del frågor om livet som hon vill ställa och tar helt enkelt och slår upp ett namn och en adress i en telefonkatalog över Manhattan.

Många av filmerna som filmstudion visar finns att låna på biblioteket (om det nu är en måndag man inte kan gå till exempel). Av dem som visas i höst har vi redan ”Fish Tank”, ”Hurt Locker” och ”Den första dagen på resten av ditt liv”. ”Hemligheten i deras ögon” har vi beställt, så den finns också snart. Av de filmer som visades i våras har vi de allra flesta. Själv föll jag för den norska dramafilmen ”De osynliga” av Erik Poppe, regissören till ”Oslo Hawaii”. Filmen handlar om en man som släpps ut efter ett långt fängelsestraff och som i sitt nya liv möter de anhöriga till offret. En stark film om försoning och förlåtelse.

Glöm inte heller bort filmvisningarna på Filmmuseet! Just nu har de sommarprogrammet upplagt på sin hemsida, men höstprogrammet kommer säkert snart.

Semestermusik som rör på sig

Vill du inte köpa din musik kan du ju oftast låna den av oss. Leta bland cd-skivorna i vår katalog, lämna ett förslag till oss eller lyssna på strömmande musik via Naxos Music Library.

Tips på semestermusik:
Nordmans Vandraren
Around the world med Daft Punk
Kraftwerk med Autobahn
Station to station med David Bowie
22 Pistepirkko med Metro Blues
Another town, another train med Abba
Atomic Swing A car crash in the blue
Bike med Pink Floyd

Och när du tröttnat på att flänga runt:
Otis Redding Sitting on the dock of the bay

Jag lyssnar i hörlurar det låter så bra

Och så har jag trillat i fällan igen. Varje gång semestern för mig till roliga skivaffärer så kan jag inte låta bli: jag lyssnar på en massa spännande musik i hörlurar och fastnar för de mest obskyra av band. Sen står de där skivorna och dammar i hyllorna, för de visade sig vara helt outhärdliga att lyssna på i stereo. Ofta har jag kommit över skivor med konstigt ljudskrammel men i värsta fall är felet att det bara är ganska ointressant och kanske rent av tråkig musik. Men där i affären var skivan rena fyndet! Sommarens skörd kommer framför allt från en trevlig butik i Bristol där jag och sambon bytte ut storstadsbruset för några timmar och lyssnade på en massa rolig musik. Som vanligt frågade vi om de hade något nytt (gärna lokalt) i stil med Modest Mouse (då får man ofta rätt kul musik) och efter de första 10 tipsen som alla var artister vi kände till, så plockade vår dreadlock- och Sonic Youth-tröjförsedda guide ut de något mer udda skivorna. ”Har ni hört O. Children? De är fantastiska!” och det var de! Det låter mörkt och elektroniskt med sång klart inspirerad av både Nick Cave och Ian Curtis. Skivan verkar inte ha släppts i Sverige än, men den kommer garanterat till biblioteket så småningom (lyssna på MySpace-länken så länge). Nästa tips var också strålande: Grasscut med albumet ”1 inch / ½ mile”. Låtarna hade någon form av geografisk betydelse, så att man kunde åka runt och lyssna på dem vid exakt rätt fysisk plats. Jag får medge att jag inte riktigt hängde med i Bristol-dialekten där, men det lät ju som en extra kul grej. Deras musik visade sig vara experimentell elektronika med en himla massa knasiga ljud. (Lyssna på ”Old Machines” på MySpace, en låt som hade platsat på Depeche Modes ”Black Celebration” eller kanske ännu bättre tillsammans med ett gäng Kraftwerk-låtar.) Sen kom de udda-udda artilleriet fram. Beak, med en av medlemmarna från Portishead samt Tobacco som samarbetat med Beck på några av låtarna. Det här var helt klart överkurs, men de hamnade så klart i skivsamlingen ändå. Jag vet inte riktigt när jag ska lyssna på dem. Någon dag när jag av någon konstig anledning behöver bli irriterad och få huvudvärk kanske?

Även om sommaren är rätt lugn när det gäller skivsläpp så har ni väl inte missat de här godbitarna på biblioteket? M.I.A., "Maya", Robyn, "Body talk pt. 1" och Arcade Fire, "The suburbs". Går garanterat bra att lyssna på både med och utan hörlurar.

Melanie Fiona

De som - kanske förgäves - går och väntar på ett nytt album från Amy Winehouse kan behöva något att fördriva tiden med. Och det är precis vad kanadensiska Melanie Fiona erbjuder på sin debutplatta från förra året (släppt i Sverige först i år).

Melanie sjunger soul och R&B som den gjordes på 60-talet, med stora och maffiga arrangemang och mycket popkänsla. Första låten, debutsingeln Give It to Me Right samplar rytmpartiet från the Zombies klassiska Time of the Season och ovanpå det läggs en poplåt med massor av feelgood-känsla. Och sen fortsätter det av bara farten. Poplåtar blandas med både reggae och lite hiphop, och det är alldeles oemotståndligt. Höjdpunkterna är många. Förutom singeln kan nämnas Bang Bang, Monday Morning, Johnny och hiphoppiga Ay Yo som påminner en hel del om Lauryn Hill.

En strålande debut från en helt ung tjej. Det lovar gott för framtiden. Men vi ser ju gärna att Amy Winehouse också kommer igång med en skiva.

Vatten

Augusti månad, flera veckor kvar till skolorna börjar, kanske har även du lite semester kvar? Det finns fortfarande gott om tid för oss alla att njuta av sommaren! Är det så att man har turen att ha ett arbete som man tillbringar större delen av sommaren på finns det ändå möjlighet att förse sig med lagom dos sommarkänsla. Mitt bästa tips på detta är att man efter arbetsdagens slut ser till att ta sig till en plats där det finns vatten. Närheten till vattnet gör det lättare för sommarkänslan att infinna sig. Är det så att du har en pool i trädgården behöver du inte ta dig så långt, annars är det bara att sikta in sig på valfri vattenansamling som känns trevlig. Här i Kristianstad har vi ju turen att ha närheten till havet, men inte att förglömma ligger ju dessutom Vattenriket i Kristianstad, vilket är väl värt ett besök. Information och litteratur om Vattenriket har vi gott om på stadsbiblioteket. Vatten har många gånger spelat en viktig roll i böcker och filmer, och då jag tyckte mycket om att läsa Kerstin Ekmans Händelser vid vatten är det den jag direkt associerar till. Berättelsen kretsar kring en mordgåta i ett litet jämtländskt samhälle, och nystandet i mordet rör upp mycket känslor och minnen hos befolkningen, och över hela berättelsen vilar en påtagligt mörk, underliggande stämning. Det är omöjligt för mig att beröra ämnet vatten utan att nämna Det stora blå, Luc Bessons underbara film från 1988 vars handling kretsar kring den berömde franske fridykaren Jaques Mayols liv och tävlande . Jag såg den på bio för länge sedan utan att ha några förväntningar på vad jag skulle få se, och jag blev totalt fascinerad av handlingen, skådespelarna, musiken och undervattensmiljöerna, men framför allt känslan av att man som tittare dras med in i en främmande värld – havets värld, men även Mayols tankevärld.

Talking to strangers

"I received an email telling me it was over.

I didn’t know how to respond
It was almost as if it hadn’t been meant for me.
It ended with the words, Take care of yourself.
I followed this advice to the letter
I asked 107 women (as well as two handpuppets and a parrot), chosen for their profession or skills, to interpret the letter.
To analyse it, comment on it, dance it, sing it. Dissect it. Exhaust it.
Understand it for me. Answer for me.
It was a way of taking the time to break up
A way to take care of myself."

Sophie Calle, fransk fotograf och konstnär, årets Hasselbladsvinnare, deltagare bland annat på Vienedigbiennalen, ställer just nu ut på danska konstmuseet Louisiana. Gå gärna och se utställningen om du kan! De har bara stängt måndagar. Se gärna de övriga utställningarna också när du ändå är där.

Ett rum i utställningen heter Take care of yourself och handlar om just det citatet säger: genom olika kvinnors foton, texter, videofilmer och analyser av både brevet och avsändaren får Sophie Calle hjälp att bearbeta det som hänt.

Det finns många andra delar i utställningen, till exempel låter hon människor tala om försvunna monument i f.d. Östberlin, eller också låter hon dem sova i sin säng, eller också använder hon filmer från bankomatens övervakningskameror.

Konstfilm, och fotografi, har överlag fått en styvmoderlig behandling på de svenska biblioteken. Fast vi kan i alla fall låna in böckerna från andra bibliotek.
Vill du veta hur kameran fungerar får du gå till en helt annan avdelning...

Fotografiska

Så fick jag under semestern äntligen tillfälle att åka till Fotografiska, vårens stora snackis, det nya museet för fotografi som öppnade i slutet av maj i det gamla tullhuset på Stadsgårdskajen i Stockholm. Byggnaden är nästan värd ett besök i sig, en industribyggnad i jugendstil från förra seklets början som varsamt och väldigt snyggt anpassats till sin funktion som museum.

Öppningsutställningen och det stora dragplåstret just nu är den omfattande A Photographer’s Life, 1990-2005 med bilder av Annie Leibovitz. Här blandas hennes världsberömda porträtt av kändisar – exempelvis av höggravida Demi Moore som prydde omslaget till ett nummer av Vanity Fair 1991 och av balettstjärnan Michail Barysjnikov i en uttrycksfull dansscen på stranden – med reportagebilder samt intima fotografier ur hennes egen vardag, av familjen och livskamraten Susan Sontag. Det är roligt att se kändisporträtten i storformat men mest spännande och gripande är de ovanliga familjebilderna som når sin känslomässiga kulmen med fotografierna av den döende Sontag.

Bäst tyckte jag om den australiska konstnären Vee Speers säregna utställning The Birthday Party, en serie iscensatta och ytterst teatraliska, symboltyngda, skrämmande och samtidigt vackra porträtt av barn som iklätts olika dräkter. Enligt konstnären är de på väg till ett imaginärt barnkalas. Det blir en form av maskerad och en lek med identiteter, tydliggjord genom barnet med dess mer ursprungliga och oskuldsfulla egenskaper. När jag ser bilderna tänker jag bland annat på Cindy Sherman och hennes ständiga lekar med ytans genus- och identitetsskapande.

I den mindre utställningen From Back Home presenterar Anders Petersen en svit svartvitt kontrastrika ögonblicksbilder från sina tonårs Värmland. Dessa bilder finns också utgivna i en bok med samma titel. Den går att låna på biblioteket liksom flera fotoböcker med Leibovitz bilder.