Werner Herzog är en av de stora tyska regissörerna. Hans spelfilmer är enastående studier i galenskap, excentriska personligheter (ofta förkroppsligade av den säregna skådespelaren Klaus Kinski), fantastiska händelser, myter, de är egensinniga djupdykningar ner i det mänskliga psyket. Hans spelfilmer tillhör de mest fascinerande som gjorts. Likaså hans dokumentärer. Herzog tar avstånd från den dokumentära stilriktningen cinéma vérité vars företrädare sökte sanningen, en högre realism, genom att låta kameran neutralt observera. Herzog tycker sig finna ett sannare uttryck genom att påverka filmen genom iscensättningar, tillrättalägganden, påhittade element och styrd dialog. Så här skriver han till exempel i ett manifest från 1999 (Minnesota declaration) ”There are deeper strata of truth in cinema, and there is such a thing as poetic, ecstatic truth. It is mysterious and elusive, and can be reached only through fabrication and imagination and stylization.” Ofta hör vi hans omisskännliga röst på filmernas ljudspår där han ger sina personliga tolkningar eller ställer ledande frågor till personerna i filmen. Just nu och bara några dagar till kan vi på SVT Play se den gripande Into the abyss, en mångfasetterad, djupt grävande film om en dödsdömd i Texas. Anhöriga till offren intervjuas, de dömda och deras familjer intervjuas, poliser och personer kring avrättningsindustrin intervjuas. Det är väldigt mänskligt och oerhört smärtsamt.
Får ni mersmak på Herzogs filmkonst så har biblioteket en rad filmer på hyllan. Den osannolika Grizzly man om en man som lever med björnar, den underhållande Min bäste ovän om den smått galna Klaus Kinski och en rad spelfilmer. Inte minst den lyriska pärlan Hjärta av glas där Herzog använde hypnos som regimetod och lät skådespelarna agera i trans. I alla enligt regissören, som gärna odlar myten om sig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar