Dansk feel bad

Det är flera recensenter som har kommenterat att boken och filmen ”En dag” (David Nicholls) lite felaktigt hårdlanseras som en ”må bra”-historia. Utan att avslöja vad som händer så kan jag säga att de som tycker så verkligen hade kunnat frossa i beskrivningen av filmen ”Submarino”. Citatet på filmomslaget från Screen International utlovar ”…mörk feelgood-film, men feelgood är den.” Jag såg den nyligen, en grym (och grymt bra) film som sparkar rakt i magen. ”Feel good”-rullen sätter igång: två bröder med alkoholiserad mamma försöker överleva på mögliga brödskalkar, ta hand om sin lillebror och uthärda med cigaretter och mammans spritflaskor. Det kunde börjat bättre med andra ord. Efter en tragisk familjekatastrof gör filmen ett hopp 20 år fram i tiden. Storebror Nick har precis kommit ut ur fängelse, dränker sina sorger i öl och beter sig allmänt passivt aggressivt. Hans yngre bror är ensamstående pappa till en liten kille på 6 år. Och det är här filmen i mina ögon blir outhärdligt sorglig. Alkoholistskildringar med vinglande, våldsamma föräldrar har man ju sett och läst om flera gånger, men en heroinistpappa som försöker ge sin son en normal uppväxt trots att det inte riktigt går har jag inte stött på tidigare. Tänk er en förskolepojke som hemma går i livets hårda skola, som har en pappa som älskar honom över allt på jorden men som inte alltid kan ge honom mat, en kille som vet att pappa ibland måste låsa in sig på toaletten en stund. Så långt feel good? Skulle inte tro det. Och jag lovar: det slutar inte gulligt heller.


Thomas Vinterberg har tidigare regisserat ”Festen”, en av mina dogma-favoriter, där han undersöker familjehemligheter i medelklassfamiljen. Nu var det ett bra tag sedan jag såg den senast, men jag har för mig att ”Festen” förutom eländet var lite uppsluppen, även om skrattet kanske fastnade i halsen (eller tänker jag på ”Mifune” nu?) När han i ”Submarino” besöker de som står utanför samhället så blir det mörkare utan utrymme för skratt (men med mycket värme). Se den om ni vill ha en riktigt bra feel bad-film! (Annars hyr: ”Flickorna i Dagenham”, ”Win win” eller ”The Trip” istället.)