”Det känns perfekt” – Jocke Bergs flirt med Weezer-originalet till ”Bilar 2” – är knappast ett tillräckligt substitut för ett efterlängtat fullängdsalbum av Kent (lyssna själva och ryyyys, av obehag). Nu när abstinensen kickat in (16 månader efter ”En plats i solen” och ingen ny skiva i sikte) börjar man bli smått desperat. I helgen hörde jag Jonathan Johanssons helt färska släpp ”Klagomuren” (kommer till biblioteket inom kort), uppföljaren till den hyllade ”En hand i himlen”, och hittade vissa beröringspunkter till Kents musik (desperat var ordet). Introt är så lågt inspelat att jag flög flera millimeter från stolen när ”Stockholm” gick igång. Notera texten: ”Du ringer sent och säger att din lägenhet kommer lossna ifrån huset, krossas emot gatan”. Lovande, så säg? Men det är framför allt när låt nr 3 ”Centrum” fyller stereon som leendet sprider sig över hela ansiktet. För här är en låt med riktigt härligt Kentsound. Andra gången jag hör den märker jag till min förskräckelse att jag glatt sjunger med i ”och snart ska någon driva ut demonen, snart ska vi vakna i ett paradis” (det är inte direkt en hemlighet att Jonathan är kristen). Resten av skivan innehåller höjdpunkter som ”Redan glömda”, ”Under sjukhusen” och ”Min ljusaste röst”. Jonathans skorrande Malmö-r, den lugna musiken med inslag av electronica står på egna ben, men om han nu skulle önska bli mer lik rockveteranerna så finns det små justeringar att göra. I texterna finns redan guldkorn som ”kackerlackor”, ”parkeringsplatser”, ”busshållplatser”, ”rakbladsljuset” och ”en karta Cipramil”. Men sen kommer lite okritiskt företagsomnämnande av McDonalds och Seveneleven (det är tyvärr inte bara det sistnämnda ordet som ger Mauro Scocco-vibbar med skivan emellanåt). För att det ska bli mer som Kents ”iskallt IKEA-land” borde han åtminstone sjunga om den låga ersättningen till buden som levererar våra ”Linas matkasse”. Sen har vi omslaget. Han måste överge softade bilder där han själv är med på omslaget. Vid andra skivan borde han redan ha övergått till närbild på ett granatäpple för att sedan ha en tjej med stickade lovikkavantar på tredje. Små tips, som sagt. Och till sist: namnet. Jonathan Johansson borde släppa efternamnet, eller om det blir för pojkaktigt gulligt, enbart använda efternamnet, kanske? Vi får väl hoppas att Jocke Berg sitter på sin kammare och knåpar på nästa skiva, så jag slipper hitta fler långsökta kopplingar… Om det känns som öronen behöver blåsas ur efter för mycket skönsång så rekommenderar jag Justice som släppte nytt album förra veckan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar