Smakprov

I helgen hade jag tänkt ägna musiklyssnandet åt James Blake och Owen Pallett, men planerna krockade med verkligheten då både PJ Harveys nya ”Let England Shake” och Radioheads nyaste nådde hemmet. Radiohead har bara släppt ”The King of Limbs” på download än, så det finns inget att hämta på biblioteket på ett tag. Men njut av Mike Yorks vansinniga dansryckningar till nya singeln ”Lotus Flower” så länge (han brukar inte se så sista-stadiet-av-lungsjuk ut, men rösten är det inget fel på!).

Polly Jean Harvey har denna gång gjort en helgjuten skiva. Så pass bra att Fredrik Strage redan ser henne som klar vinnare av årets brittiska Mercury Music Prize. Skivan har kombinationen England + krig som tema och här rekommenderar jag varmt att studera texthäftet samtidigt som man lyssnar. Den första delen är extra stark och favoriten just nu är ”The Glorius Land”, men det är titelspåret som ni kan lyssna på här (om ni grubblar ihjäl er på var den inledande xylofonslingan kommer ifrån så kan jag upplysa om att det är ”Istanbul (Not Constantinople)”).

Så över till den musik som jag egentligen skulle tipsa om. James Blake är indie, soul, dubstep, electronica och ovanpå det experimentell. (Eller med andra ord: skivan väger mer än väl upp inköpet av Roxettes ”Charm school” till biblioteket...) Rösten lutar ibland åt Antony & the Johnsons, men så är han också gospeltränad. Detta är musik som kräver sin lyssnare, men som också verkligen ger något tillbaka. Råglimpa med kli för den som brukar äta franskbröd. För att över huvud taget få er att låna skivan så blir smakprovet denna gång den mest tillgängliga låten, Feists ”Limit to Your Love”. Helt makalöst underbar tolkning.

Från en skönsjungande yngling till en annan: James Blake fick mig att låna hem Owen Palletts ”Heartland” som kom för ett år sen. Den unge kanadensiske violinisten kallade sig förr Final Fantasy, men bytte när det hela tiden förväxlades med spelet… Skivan har han spelat in tillsammans med Pragfilharmonikerna och delar av Arcade Fire, det hörs och det låter väldigt bra (till skillnad från projekt som framkallar rysningar där stråkkvartett får göra coververisoner av pop- och rockmusik)! ”Lewis Takes Off His Shirt” är inte mitt favoritspår på skivan, men ett av de få som inte bara har ett liveklipp på Youtube. Det ger också en bra bild av hur skruvad och fenomenal skivan är.