Monica Wilderoth, Jag ska räkna till hundra och aldrig sluta leta

Det finns många skönlitterära titlar att välja på om man vill läsa om sorg. Vissa av de böcker jag har läst har verkligen gripit tag i mig och låtit mig följa med i huvudpersonens sorgearbete. Andra böcker har lämnat mig stående vid sidan om, i allra värsta fall suckandes med armarna i kors. Monica Wilderoths debut ”Jag ska räkna till hundra och aldrig sluta leta” får mig fast redan i titeln. Ännu mer uppslukad blir jag av formen hon har valt för sin text. För här finns inga stödhjul i form av skiljetecken. Hon avslutar i och för sig meningarna med punkt eller frågetecken, men i övrigt är det text som bara flödar på. Det gäller att hitta rätt rytm för läsningen. Dricker man meningarna för fort bränner man sig. Tar man det för långsamt blir tillredningen avslagen. Jag får erkänna att det är långt ifrån alltid som jag själv hittade rätt i bokstavssnårskogen, jag är ganska förtjust i kommatecken, trots allt… Men ibland fick jag härliga belöningar: meningar som jag skulle vilja samla på som snäckor från stranden.

Blendas lillasyster har precis dött. De närmsta dagarna är kaos, vakuum och förnekelse för Blenda och hennes familj. Inför vännerna låtsas hon att allt är bra och resonerar sakligt och förnuftigt. Trine har varit sjuk länge och Blenda berättar att på sistone verkade det som om systern ville dö. Hon ska åka upp till mamma tillsammans med pappa och hans nya danska fru, Anne-Grethe. Det ska bli skönt att komma dit så de får vara tillsammans. Men allt är bara fraser som hon säger för att visa sig tapper, för att inte sorgen ska ta över och sluka henne. Likadant är det när mamma ringer och är orolig för att Blenda inte har svarat.

”Går inte att berätta att hon suttit i fönstret och känt avgrunden mot sitt hjärta och plockat gula blad från sin blomma.

Hon ljuger för bådas skull.

Istället för avgrunden säger hon konsum och mjölk och istället för gula blad frågar hon sin mor hur det är.

Mamma låter rädd och tom. Blenda kan se henne framför sig. Rösten genom luren är en japansk skräckfilm.”

Varvat med återhållsamheten kommer sammanbrotten för Blenda, när sorgen sköljer över henne. Det är författarens sätt att skildra sorgens alla tillstånd i en språklig form som verkligen passar innehållet, som gör att jag varmt rekommenderar denna bok.

En fantastisk sorgbok som också handlar om att förlora en syster är ungdomsboken ”Jag saknar dig, jag saknar dig!” av Peter Pohl. Som så många andra ungdomsböcker passar den också bra för vuxna att läsa.

Barcelona - inte bara fotboll

Barca vann spanska ligan igår. Konkurrensen var stenhård men till slut vann man med tre poäng till godo till Real Madrid. Grattis!

Men Barcelona är faktiskt mer än bara ett fotbollslag, det är en stad också om nu någon skulle ha missat det, och det är en stad med fina litterära traditioner. Det finns naturligtvis en uppsjö med barcelonalitteratur och ska man resa till Kataloniens huvudstad så finns det vid sidan av den obligatoriska guideboken en hel del spännande skönlitteratur där staden har mer eller mindre framträdande plats.
Till de stora Barcelonaromanerna hör Luis Goytisolos Återsken som kvalar in bland de riktigt tunga modernistiska romanerna som man dessutom lär kunna använda som kartbok till staden.
Romanen speglar stadens utveckling under åren 1935-60. Huvudpersonen växer upp i en borgerlig familj och man får följa hans skolgång och militärtjänst samt hans politiska engagemang för det då underjordiska kommunistpartiet. Romanen är den första av fyra delar och tyvärr den enda som finns översatt.
Om tegelstensformatet avskräcker kan man med fördel vända sig till den mer sparsmakade Mercè Rodoreda (1909 -1983). Diamanttorget är mycket karaktäristisk för Rodoredas prosa. Det är berättelsen om en ung kvinna, Natàlia, som utifrån sitt ganska begränsade perspektiv iakttar livet och liksom låter det hända henne. Från en skyddad tillvaro som familjeflicka kastas hon ut i livet då hon träffar sin blivande man Quimet på en dans på Diamanttorget i Barcelona. Quimet är en ung snickare, fantast och drömmare. Bredvid den beskedliga Natàlia framstår han som en vildhjärna. Hon konstaterar i en bisats att hennes mamma aldrig hade berättat för henne hur män var. Natàlia föder två barn, Quimet drar ut för att försvara staden mot de anstormande falangisterna, det är inbördeskrigets tid, vilket till en början bara märks indirekt. Tillvaron blir dock allt svårare, det blir ont om mat, Quimet rapporteras vara död. Sorgen och umbäranden skildras i samma nyktra, torra prosa som förut. Aldrig ett ord för mycket hos Rodoreda, hennes blick för detaljer är enastående.
Rodoreda gick i landsflykt under Francotiden och levde i större delen av sitt liv en undanskymd tillvaro i Schweiz. Först vid Francos död 1979 kunde hon återvända och upptäckte att hon, sömmerskan från Genève, var en litterär celebritet i sin hemstad.

Har man mer udda preferenser kan man leta rätt på den franske författaren André Pieyre de Mandiargues roman Tornet som fick Goncourtpriset 1967. En smått surrealistisk roman som beskriver Barcelonas skuggsidor, Barrio Gotico som det såg ut på 60-talet med dess myller av barer, bordeller och skumma gränder. Huvudpersonen, fransmannen Sigismond, befinner sig i staden på någon sorts affärsresa men han finner sig alltmer uppslukad av turistens slumpvisa flanerande i en stad fylld av förbjudna lockelser, frikopplad från vardagens krav och hela tiden med ett oöppnat brev som ligger som en tickande bomb hemma på hotellrummet…

The National

Det amerikanska indiebandet The National har hållit på ett tag nu och har utvecklats med varje nytt album. Det stora genombrottet kom för tre år sedan med den rätt magnifika "Boxer". Nu är femte albumet här och det är en naturlig fortsättning på den inslagna vägen, bara ännu mer drömskt och melankoliskt. Soundet är stort och mäktigt, låtarna rör sig framåt i maklig takt och sångaren Matt Berningers dova och mörka röst låter så sorgsen, så sorgsen. Låttitlar som "Terrible Love" och "Afraid of Everyone" talar väl sitt tydliga språk.

Det är omöjligt att inte jämföra med brittiska Tindersticks, även om det faktiskt är lite mer fart över The National. Så har man ju också en fantastisk trummis som tillåts banka loss lite här och där. En väldigt egen stil har han också vilket tillsammans med Berningers säregna stämma gör att man genast känner igen gruppen. Det är kanske lite tidigt att utropa det som det mästerverk vi har gått och väntat på. Det vill nog till några genomlyssningar ytterligare, men det är å andra sidan en platta som man gärna har på repeat.

Vi kan också erbjuda "Boxer" till utlån, kanske ändå strået vassare. Dessutom har vi närapå allt som Tindersticks någonsin har spelat in. Tillräckligt för att vältra sig i vemod i veckor framöver.

Klicka på rubriken ovan och lyssna på några smakprov från både "High Violet" och "Boxer".

Inte helt nya böcker

Det är lätt att lockas av de nya böckernas läckra framsidor, av nya, unga författarnamn och av nya boksläpp av bästsäljarna – eller av den författare som kan bli en bästsäljare, som man bara måste läsa nu! Och det finns inget fel i detta, så måste det få vara. Men det finns så mycket annat i bokväg att upptäcka, och åtminstone jag är ganska dålig på att välja ut lite äldre böcker för läsning, det händer mig helt enkelt inte tillräckligt ofta. Jag tänker såväl på gamla klassiker som på böcker som inte nödvändigtvis måste vara särskilt gamla, men som med tiden har visat sig vara lästa och betydelsefulla verk, t.ex. Toni Morrisons Älskade eller Kerstin Thorvalls När man skjuter arbetare. Som med mycket annat är det förmodligen en balans som fungerar bäst, i det här fallet en balans mellan det nya och det inte helt nya i litteraturen.
En av mina favoritförfattare i kategorin ”inte helt nya” är Harry Martinson. Särskilt denna årstid påminns jag om mitt goda förhållande till Martinson, vilket hänger ihop med att det var vid denna årstid jag först läste honom, nässlorna blommade snart, och hans naturdiktning kommer nu så väl till sin rätt. Jag är, liksom Martinson, uppvuxen i trakterna kring Göinge, och har inte svårt att föreställa mig hans naturskildringar. Hans självbiografiska roman Nässlorna blomma beskriver svåra levnadsvillkor såväl för barnet Harry som för många av människorna i hans omgivning, så som verkligheten såg ut för väldigt många i ett inte alltför avlägsen förflutet. Det är en speciell känsla att vandra runt i Göingemarkerna med Martinsons diktrader i bakhuvudet:
När krediten var slut
klingade här ödsligt en tom mjölkkanna
bitterhetsklocka
i utvandrarens tafatt dröm
om Västern.
Nu susar vinden till ingen.
Torpen dogo bråddöd bland sina liljor.
Men det rosslar ännu i skorstensmurarna.
Nässlorna blomma.
”Göinge” ur Natur 1934

Bergtagen

Den vetenskapliga upptäckten att människor och neandertalare har mer gemensamt än vi trott fick mig att tänka på historier om troll och bortbytingar.


Mårten Melins bok Som trolleri är en bok full av underfundig humor och oanade vändningar. Låt dig inte luras av att den står bland Mellanåldersböcker (för barn 9-12 år) - det är en bok för alla åldrar. Det heter ju inte förtrollad utan anledning...



Karin Nilsson Bergtagen - en bok om skogsrå, troll och småfolk hylla Mz handlar även den delvis om troll. På samma hylla står även böcker om folktro och folkseder, bland annat böcker om Kristi Himmelfärds dag).
Thomas Manns Bergtagen har samma titel men handlar mer om kärlek än om troll...

Adam Helms Lecture 2010, som delvis handlar om Susan Sontag, Thomas Mann och litteraturkritik, kan du se här (windows media-format).

Vanessa och Virginia

Det har de senaste åren blivit ganska vanligt att skriva romaner om verkliga personer. Att som författare ta det man vet om en känd persons liv och sen föra det till en egen berättelse. Att helt enkelt blanda fakta och fiction. Det har den engelska litteraturprofessorn Susan Sellers gjort i sin roman Vanessa och Virginia, som handlar om författaren Virginia Woolf och konstnären Vanessa Bell.
De båda systrarna som levde vid förra sekelskiftet, stod varandra på många sätt nära, men det fanns redan från unga år en stark rivalitet mellan de båda. I denna roman om deras liv, som är skriven ur Vanessas synvinkel som ett brev till Virginia, ges ett intressant porträtt av deras fantastiska liv kantat av samhällsengagemang, kärlek, sorg, tragedier och för båda i omgångar djupa depressioner. De kämpade båda för att leva ett fritt liv och för sin konst, där Virginia var den mest framgångsrika och där Vanessas avundsjuka lyser igenom. Denna avundsjuka som hela tiden finns där samtidigt som de stöttar och uppmuntrar varandra och har ett nära band och behov av varandra. Det är fascinerande att flyttas tillbaka i tiden och ta del av deras liv från barndomen till vuxet liv.

Det finns flera andra böcker att läsa om Virginia Woolf. Och om man efter att ha läst denna roman känner att man vill fördjupa sig kan man till exempel läsa Lind, Ingela: Leka med modernismen : Virginia Woolf och Bloomsbury-gruppen.
Sen finns ju naturligtvis hennes egna romaner där debutromanen Resan ut för första gången kom ut på svenska i år.

Konstvåren på Österäng

Måndagen den 17 maj klockan 16:00-18:00 är det vernissage för vårens tredje konstutställning på Österängs bibliotek. Denna gång ställer keramikern Gunilla Sundström från Everöd ut. Utställningen pågår till och med den 10 juni. Läs mer om konstnären här. Läs också Kristianstadsbladets artikel om invnigningen av den första utställningen.