Singin' in the rain

I sin oumbärliga essäbok Färder i filmens värld, skriver nobelpristagaren och filmälskaren J.M.G. Le Clézio:

Man kan aldrig tala illa nog om Hollywood, om pengamaskinen, om de otaliga vedervärdiga och usla filmer som har producerats där. Men man måste vara tacksam för den fulländade genre som uppfanns, utvecklades och spelades in där. Mellan 1940 och 1960 framställde amerikanerna de viktigaste filmer av den typ där de lyckas bäst, nämligen musikalen/.../ Oförglömliga är musikalerna The Wizard of Oz, Ziegfield Follies, A Star is Born med Judy Garland/.../The Sound of Music med Julie Andrews eller den härliga You were Never Lovelier från 1942 med Rita Hayworth och Fred Astaire.

Bara att instämma. På min egen topplista skulle jag även se till att inkludera följande sorglösa mästerverk, perfekta att plocka fram regniga innesittardagar framöver.

Singin' in the rain (1952): Gene Kellys och Stanley Donens eviga lyckopiller, berättar om svårigheterna i övergången från stum- till ljudfilm i 1920-talets Hollywood. Alla problem finner förstås sin lösning med hjälp av en smittande glad melodi, såsom Make 'Em Laugh, Good Morning, Moses Supposes och den klassiska titelsången.

Vi mötas i St. Louis (1944): Judy Garlands första samarbete med regissören och blivande maken Vincente Minnelli. Om en sångglad familj i St. Louis år 1903, som förbereder sig för den stundande världsutställningen. Bekymmer uppstår när pappan får nytt jobb och meddelar att de måste flytta till New York. (Vilket öde!) Filmens hembakta äppelpajsidyll balanseras något av yngsta dotterns, sjuåriga Margaret O'Brien, rappa repliker och morbida sinnelag.

Den stora premiären (1953): Slocknad stjärnartist hoppas på nytändning i nyskriven Broadwaymusikal. Han stöter på problem när föreställningens seriöst syftande och demoniske regissör börjar förvandla den lättsamma sång- och dansunderhållningen till en modern version av Faust. En sen Fred Astaire-pärla och fin hyllning till musikalgenren själv!