De två följande åren lever byns kvinnor totalt isolerade från omvärlden och i förtvivlad väntan på att männen ska återvända. Läget blir alltmer desperat. För att släktets fortbestånd ska säkras svär kvinnorna en ed att den förste man som dyker upp ska bli deras gemensamma.
”Allt var planlagt för den händelse en man skulle dyka upp. I första hand ville vi åt hans säd, i andra hand hans arbetskraft och i sista hand hans sällskap. Inte för ett ögonblick hans kärlek.”
Historien är egentligen för bra för att vara sann och halvvägs genom den korta, poetiska och vackra texten kom jag på mig själv med att undra hur jag kan vara så lättlurad att jag går på den här historien som alltså utger sig för att vara sann. MEN efter en del googlande har jag inte stött på någon uppgift om att det skulle röra sig om ett falsarium. Violette Ailhaud har verkligen levt i en by i Provence och eftersom hon var den första som fick se Jean när han intet ont anande kom vandrade genom dalen så var han hennes först.
Förförelsen är långsam. Hon upptäcker att han läser.
”För mig kan en man som läser inte vara annat än god.”
De blir tillsammans, hon blir med barn. Violette är nog kär i honom men ett löfte svuret under ed bryter man inte. Med ett litet stygn av svartsjuka delar hon med sig av Jean till byns andra kvinnor, innan han fortsätter sin vandring, far till en hel hop ungar.
Allt skildrat på ett poetiskt språk som är en enda hyllning till kärleken.
Violette Ailhaud skrev ner sin berättelse 1919 då byn för andra gången (första världskriget) hade berövats alla sina män. Nu har den kommit ut på svenska under titeln Såningsmannen (Elisabeth Grate Bokförlag, 50 s.)
