Vi kom över havet

Den sista romanen jag läste förra året visade sig vara en sällsynt liten pärla, Julie Otsukas återhållna, vackra men oändligt grymma Vi kom över havet. Den berättar en historia om japanska kvinnor som under slutet av 1910-talet emigrerar till USA. Med sig på båten har de fotona av sina blivande män som väntar på dem i San Fransiscos hamn. Väl framme grusas snart drömmarna om ett bättre liv. Männen är inte så unga och vackra som på bilderna, dagarna kommer att fyllas av slitsamt arbete och utsatthet. Handlingen kan låta historiskt specifik men här ryms så många allmängiltiga tankar om kultur och identitet, om rädslan för den andre, det främmande, rasism, emigrationens rotlöshet och integrationens problematik. Och vad den japanska befolkningsgruppen fick utstå efter attackerna mot Pearl Harbor bär en skrämmande parallellitet med strömningar i det samtida USA. Romanen är genialt skriven i ett slags vi-form som representerar en kollektiv erfarenhet men ger samtidigt röst åt en mängd olika öden. Det är tänkvärt och gripande, sorgligt och drabbande.