Nu jävlar!

”I’m asking you to believe. Not just in my ability to bring about real change in Washington. I am asking you to believe in yours.” Terese sitter klistrad framför TV’n i radhuset och lyssnar på Obamas installationstal. Visserligen förstår hon att orden riktas till tusentals människor, men ändå är det som om presidenten talar till just henne. Lever hon verkligen det liv hon vill, i småstaden (till och med föräldrahemmet), som utbildad lärare (fast hon ville bli journalist), gift med Einar som är läkare och som hon inte pratat med på riktigt på flera år, med två flickor som hon inte känner att hon är någon bra mamma för? Är det inte dags för en förändring?

Hon väntar just nu deras tredje barn, det är sju långa veckor kvar men hon ska bara vara tacksam, tycker barnmorskan, för att barnet inte har kommit än. Idag ska Einar ta flickorna till badhuset efter jobbet och sen vidare till Terese mamma för pizzakväll, så Terese har äntligen en dag helt för sig själv. Hon börjar morgonen med att kolla Facebook och ser till sin fasa att grannen är hemma med sjukt barn. Lill-Hege Haukås är en granne som inte behöver en inbjudan för att dyka upp på trappan, så nu måste Terese smyga i sitt eget hus för att inte synas. Det finns så mycket hon skulle kunna göra den här dagen som hon aldrig kan göra annars och hon bestämmer sig för att vad det än blir så ska hon njuta av det och inte tänka på alla andra möjligheter. Sen ringer Einar hem och meddelar att sotaren ska komma idag, nån gång mellan 9 och 15… Men när det väl ringer på dörren är det istället några gamla kompisar som tittar in för att de mötte Einar på vårdcentralen som sa att hon är ledig idag.

Det klaustrofobiska småstadslivet skildras skickligt i denna norska roman. Vi möter Kevin på bensinmacken, han som bara blev kvar på orten efter att en meniskskada effektiv stoppade den lovande fotbollskarriären. Han bär också på en 12-årig hjärtesorg till Jessica, ambivalent återvändare, som ska hålla en mottagningsfest för gamla nära och kära i staden efter att hon och Stefan gift sig borgerligt. Och så har vi Jessicas mamma, Lydia, som bara blev kvar i stan efter att hennes man tog livet av sig och dottern flyttade/flydde till Stockholm. Kanske behöver de alla förändring i sina liv, men kan och orkar de?