…vet jag exakt vad jag ska göra: sitta och trängas (?) med alla andra i Lilla salen som är sugna på att höra Jonas Brun berätta om sitt författarskap. I helgen fick dammråttorna dansa för istället sträckläste jag hans senaste roman ”Skuggland”, en väl investerad lästid kan jag lova. Det var Aase Bergs recension i DN i våras som fick mig nyfiken på boken. Bland skörden av infantila barndomsskildringar hittar hon här det lysande undantaget som bekräftar regeln. Det är dags för romaner skrivna av författare uppväxta på 90-talet att simma till ytan i bokfloden.
I kvarteret där Erik växte upp hittas kvarlevor av en människa: är det den försvunne barndomskamraten man äntligen har hittat? Den vuxne Erik tar oss tillbaka till villaområdet där han och bästa vännen, också döpt Erik, åkte snow racer, byggde lego, avgudade Michael Jackson och spelade datorspel. Men något händer året de är 11 år. Den Erik som berättar tröttnar tvärt på lego och känner sig för stor för många andra saker, medan kompisen Erik mer än gärna stannar kvar i barndomen ett tag till. När Marcus börjar i deras klass får den barnslige Erik en anförvant och berättarjaget blir lämnad utanför. En röd Jaguar - blank som rött gelégodis – kör omkring på orten kvällstid. Flera barn har vittnat om hur föraren har stannat till och erbjudit lift. En sen vinterkväll ser Erik hur den förra bästisen och hans ersättare Marcus ger sig av. I snön syns bara bil- och fotspår kvar.
Erik försöker genom hela boken förstå vad som hände. Gåtan med försvinnandet är ett lika öppet sår som gåtan varför Erik övergav honom. De var ju varandras tvillingsjälar (eller som i deras datorvärld: backup) och utan Erik lever han bara i skugglandet. En vacker och sorgsen bok som jag hoppas att många läser!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar