Jag är inte rädd för mörkret...

…som Jocke Berg sa (nya kentskivan ska komma i april, men nu är det färdigtjatat om den, åtminstone för den här gången).Vad ska man lyssna på för att överleva januari? Och februari? Och mars? Vill man ha det trallvänligt, mysigt och småtrevligt och välja något som ALLA lyssnar på så är det bara att köa på Laleh eller First Aid Kit (de skönsjungande folkpopssystrarna som får 4:or och 5:or överallt utom i Kristianstadsbladet! Kolla också sammanställningen på kritiker.se). För oss som kräver ett tyngre artilleri så är det tur att det går att låna två onödigt snygga Bauhaus-boxar på stadsbiblioteket (cd-boxar står på en hylla till höger om skyltstället för film). Ulf tipsade mig om dem i höstas och det gick så långt att jag köpte den ena: ”In the flat field” (alltså inte bibliotekets exemplar då…). Konstigt nog ingår inte vita arkivvantar när man lånar dem för att hantera rariteterna varsamt (speciellt den utbyggda bookleten med texter, foton och intervjuer vill man undvika fingeravtryck i).
Vad jag vet om Bauhaus ryms på en svartmålad tumnagel och går snarast i associationsbanor som mörkt, mystiskt, Joy Division, men det stämmer rätt bra med hur de faktiskt låter. ”Double dare” inleder med att gitarrerna står och rusar på tomgång som inför ett chicken race samtidigt som ett ubåtsplingande ljud hörs. Sen släpps gitarrerna loss tillsammans med trummorna och när Peter Murphys sång läggs till är man hemma. Det här är kultmusik som kan klassas som improvisationsgoth för det känns som the Cure hade lånat trummorna från Adam Ant, energin från B-52’s och de galna infallen från Talking Heads.

Jag älskar gitarrma(ng)landet på ”Stigmata Martyr”, men det är inledningen på nästa låt ”Nerves” som får mig att vakna till. Just där i början är det riktigt Black Sabbath-tungt, men det slår sen över i alla möjliga musikala inriktningar. Här finns ett äldre klipp med titelspåret:

Originalet ”In the flat field” var den första skiva som det brittiska skivbolaget 4AD gav ut, (bolaget som även har släppt en av mina favoritgrupper ”Dead can dance”). De har många intressanta artister i sitt stall och är väl värda att titta närmare på (här en sammanställning av vad du kan låna på biblioteket).

Box nummer två ”The Mask” är snarlik, men jag har ändå inte fastnat lika mycket för den. Men under tre vintermånader är det inga problem att hinna bli inlyssnad på båda. För ett mer initierat porträtt av Bauhaus och de två boxarna läs Dom Gourlays text här.