HOWL

Så har Allen Ginsbergs generationsdikt från 50-talet, Howl, gått och blivit film. Dikten med sin numera klassiska inledning:

I saw the best minds of my generation destroyed by madness, starving hysterical naked,

dragging themselves through the negro streets at dawn looking for an angry fix,

angelheaded hipsters burning for the ancient heavenly connection to the starry dynamo in machinery of night,

Filmen finns att låna på ett bibliotek nära dig om du bor i Kristianstad. Även dikten. Kanske även om du inte bor i närheten av nordöstra skånes metropolis.
Min främsta invändning mot filmen är att regissörerna, Rope Epstein och Jeffrey Friedman, inte helt vågat lita på att orden bär. De har känt ett behov av att visualisera dikten i lite för övertydliga animationer.

Annars klipps det mellan en dramatiserad första uppläsning på the six gallery i San Fransisco 1955 och rättegången 1957 då utgivaren av Howl, Lawrence Ferlinghetti, åtalades för att trycka obsceniteter. ”Homosexuella handlingar” var fortfarande kriminaliserade i USA.
Här ligger filmens främsta förtjänst. En alltmer frustrerad åklagare försöker leda i bevis dels att dikten är obegriplig, dels att den innehåller irrelevanta obsceniteter.
Som i alla tryckfrihetsåtal var rättegången den absolut bästa reklam Ginsberg kunde få. Han friades, domaren valde yttrandefriheten framför censuren och resten är – historia. Trots mindre invändningar en klart sevärd film.