Blir det något fredagsmys?

Jag har varit en pendlare. Jag har länge haft ett intresse för mat och hälsa i kombination, och läser gärna allt jag kommer över i ämnet. Min håg för ämnet ser ut på ungefär samma sätt som det jag har för exempelvis yoga: jag är väldigt intresserad och läser mycket om det, men det är inget jag praktiserar i mitt verkliga liv (men, intalar jag mig, det är bara en fråga om när - inte om. Ska bara läsa lite till först). I fråga om mat och saker vi stoppar i oss har jag alltså, i takt med att olika matvanor förespråkats, pendlat mellan att tycka att fina fibrer är grejen för kroppen, för att sedan nicka gillande när stenålderskosten höjdes till skyarna av somliga, och sedan: LCHF (Low Carb High Fat)! Ut med kolhydraterna, in med fettet - tja, inte mig emot. Men, som sagt, jag har inte direkt förändrat mina matvanor och har samtidigt känt att vissa saker vill jag nog helst inte vara utan i min kost. Och nu har jag fått en ny inspirationskälla vars budskap skulle kunna sammanfattas i en enda mening: ”Äh, så farligt är det inte.” Jag fick nämligen tag i en bok som heter Den föraktade falukorven. Om ketchupkrig och fredagsmys” av Karin Ahlborg, och småbarnsförälder som jag är så drogs jag till de välbekanta orden falukorv… ketchup… fredagsmys – min nyfikenhet var väckt. Vilka råd skulle nu denna matguru ha att erbjuda? Uppfriskande nog för matdebatten visade det sig att Ahlborg ägnar sin bok åt att gå igenom ett antal påståenden om vår kost och våra matvanor som vi konsumenter ofta accepterar som självklara, och flera heliga kor slaktas. En av dem är idén om det goda och sunda ekologiska valet - Ahlborg punkterar effektivt den allmänna uppfattningen om att det alltid är bättre att välja ekologiskt. Boken innehåller rubriker som ”Är det så farligt med socker?”, ”Långkokets förbannelse”, ”Å så en ostfralla tack” och ”Rädda fredagsmyset!” Det kan finnas en risk för att man som läsare och konsument tycker att resonemanget är lite tillspetsat och att tilltalet och ordvalen är lite väl talspråkiga, men förmodligen är tanken med detta att läsaren, i linje med bokens resonemang kring mat och livsstil, ska ”tas ner på jorden” och känna en verklighetsförankring. Hur man än känner inför Karin Ahlborgs ställningstagande kan jag verkligen rekommendera boken, och jag själv känner frid, jag är tillbaka på ruta ett där jag en gång började: lagom är nog alltid bäst!