Mike Leigh är född 1943 i Salford , Manchester och anses vara en av Englands mest väsentliga filmskapare, och en betydelsefull skildrare av den brittiska arbetarklassen. Han är också känd för sin speciella arbetsmetod, då han tillsammans med skådespelarna improviserar fram filmens rollkaraktärer. Enligt Leigh finns det inget färdigt manus, rollfigurer och handling skapas och utvecklas under själva repetitionerna och ofta tas hänsyn till skådespelarnas egna livserfarenheter. Leigh utforskar människan och vardagen och gör det med en knivskarp svart humor.
I helgen såg jag ett gäng filmer gjorda av just Mike Leigh, nämligen Hemligheter och Lögner (Secrets and Lies) (1996), Flickor i karriären (Career Girls) (1997) och Happy-Go-Lucky (2008). Hemligheter och Lögner handlar om en välbärgad kvinna i 30-årsåldern som söker upp sin biologiska mamma, som visar sig vara en miserabel och nedgången fabriksarbetare. Brenda Blethyn gör en lysande roll i sin gestaltning av den desperata modern som, när hon blir uppsökt av sin bortlämnade dotter, befinner sig precis på bristningsgränsen. Modern och dottern visar sig vara ett minst sagt udda par men ur denna osannolika kombination växer det fram något mycket fint. Man vet inte om man ska skratta eller gråta, man kan faktiskt göra bägge delarna, och åh vad det är bra!
Flickor i karriären berättar om vänskapen mellan två vänner i 30års-åldern som under sin studietid delade lägenhet i London . Nu möts de igen efter 6 år för att tillbringa en helg i London tillsammans, där den ena väninnan Annie bor kvar. Vi får ta del av återblickar på deras vänskap samtidigt som de hittar tillbaka till sin vänskap på nytt, nu som två mognare kvinnor som båda gjort karriär. Jag gillar verkligen den här filmen, det är något alldeles speciellt med Mike Leighs ofta kvinnliga lite underliga karaktärer. Annie är helt utflippad, djupt där inne säkert en skör tjej som hon döljer under sin hetsiga aggressiva personlighet, med ständiga snabba repliker på lut. Väninnan som kommer på besök är Hannah, som under deras studietid var en mycket orolig själ med hudsjukdom och sårig hud i halva ansiktet, som gick omkring och vaggade lätt med huvudet och som inte vågade se folk i ansiktet. Efter 6 år är dock hudproblemen borta och hon verkar lite säkrare. Jag säger bara - se den! Bitvis helt absurd men alldeles alldeles underbar! Om jag älskade de andra två filmerna så blev jag inte så jätteförtjust i
Happy-Go-Lucky, den kändes lite för hysterisk för min smak, och inte samma djupdykning i karaktärerna. Om man är intresserad av att se någon av
Mike Leigh´s filmer, finns det förutom dessa tre presenterade, flera andra att låna på biblioteken i Kristianstad.
