Boken "Stå Aldrig Still" släpptes i våras och handlar om en man som brukar kallas Sveriges enda riktiga rockstjärna, Thåström. Boken består av en omfattande samling artiklar, recensioner och intervjuer i allt från gamla punkfanzine och numera avsomnade musikskrifter till etablerade dag och kvällstidningar.
Detta innebär naturligtvis att kvaliten på texten varierar men samtidigt skapar det en mer levande bild och hindrar effektivt efterkonstruktioner färgade av nostalgins förrädiska skimmer. Från slutet av sjuttiotalet fram till senaste plattan "Kärlek är för Dom" får vi följa Thåströms väg från gitarrist och sångare i skramliga punkbandet Ebba Grön till hyllad rockstjärna och motvillig ikon för tusentals fans.
Resan börjar 1977 i Stockholmsförorten Rågsved, där Thåström tillsammans med kamraterna Fjodor och Gurra bildade punkbandet Ebba Grön, ett band som inte drömde (eller uttalade) några "idol-drömmar", här får man läsa om de första spelningarna på ungdomsgården Oasen, som Thåström och gänget kämpade förgäves för att få behålla, de kaotiska skivinspelningarna och om när ett gäng nazister trängde sig in på en spelning för att i vanlig ordning, störa och bråka. Tumult uppstod när en av nazisterna lyckades träffa Thåström med en glasflaska i ansiktet. Ebba Grön splittrades efter fem år och Thåström fortsatte framåt med att tillsammans med bl.a. Stry Terrarie omvandla sidoprojektet Rymdimperiet till ett riktigt band under namnet Imperiet. I boken skildras hur fansen skriker efter Ebba Grön låtar under tidiga spelningarna och hur bandet konsekvent vägrade att spela några. Man får läsa hur Imperiet snabbt växte till ett mytomspunnet band omgivet om rykten om drogmissbruk och arrogans för att de vägrade ställa upp på ständigt återkommande intervjuer. Det bästa stycket under Imperiet-åren är för övrigt artikeln som handlar om bandets spelningar i bl.a. Mexiko och Kuba, Imperiet befann sig mitt i turnén när de fick veta att Olof Palme mördats hemma i Sverige.
Efter åren med Imperiet, som splittras 1988, valde Thåström att fortsätta som soloartist och det är också i intervjuerna under den här perioden som den återkommande bilden av honom som en svårmodig och folkskygg figur blir extra tydlig. En annan sak som ständigt återkommer är alla journalisters märkliga förtjusning i att prata om Ebba Grön, något som varken Thåström själv eller jag som läsare, och inte minst Thåströmfrälst, förstår. Thåströms har aldrig varit en artist som ängsligt tittat i backspegeln efter gamla hitlåtar att återvinna utan alltid rört sig framåt och ständigt förnyat sig. Detta leder oss naturligtvis in på nästa kapitel i Thåströms musikaliska utveckling. Thåström flyttade till Amsterdam i början av nittiotalet och bildade industribandet Peace Love and Pitbulls. Roligast är nästan att läsa alla artiklar där journalisterna försöker beskriva musiken som de tycker låter ack så förfärlig och såklart Thåströms oförställda glädje över att få en möjlighet att skapa något nytt och slippa leva på gamla meriter. Efter några år i exil återvände så Thåström till Sverige och dammade av solokarriären med plattan "Det är ni som är dom konstiga det är jag som är normal" och efter flitigt turnérnade och ytterligare en platta växlade han återigen spår och blev en del av bandet "Sällskapet" som startat som ett hobbyprojekt. Bandet fick inget större genomslag, antagligen för sitt närmast drömlika sound och att flera låtar var helt instrumentala.
Thåström valde återigen att gå vidare med sin solokarriär och släppte skivan "Skebokvarnvägen 209" som blev en enorm framgång och återigen hade Thåström förnyat sig genom att välja en mer aukustisk och avskalad produktion. Även texterna på skivan speglar en ny artist, eller rättare sagt en äldre artist. Thåström ser i många av texterna tillbaka till sin barndom och sina ungdomsår och det är många dystra rader och för första gången släpper han in oss lyssare i sitt inre landskap. Även på senaste skivan "Kärlek är för dom" är tongångarna betydligt mörkare än innan (även om Thåström aldrig varit nån muntergök) och det är rätt uppenbart att den gode Thåström ser slutet på mer än bara sin musikkarriär.
Med utgivningen av plattan slutar också boken Stå Aldrig Still och den är kanske snarare intressant än fantastisk, men den tecknar ett porträtt över en av vår tids absolut mest begåvade musiker och framförallt textförfattare och för det ska vi vara tacksamma för nån självbiografi lär Thåström aldrig skriva. Den här texten är för övrigt skriven av Andreas Möller, som gästbloggar istället för Anders idag
