Jag får ganska ofta frågan om vilken bok som är den bästa
som jag har läst. Trots att det nästan är en omöjlig fråga att svara på så
brukar jag försöka svara. Vi bibliotekarier svarar nästan tvångsmässigt på alla
frågor som vi får. Mina svar har varit
olika beroende på humör. Ibland är det Göran Tunströms
Juloratoriet, en annan gång är det Dostojevskijs
Idioten eller Kerstin Sandbergs
Att föda ett barn. En titel har återkommit
oftare än andra nämligen Johanna Nilssons
Hon går genom tavlan ut ur bilden. Nu har jag läst om den.
Boken var inte är lika bra som jag minns den. Eller är
det så att jag inte drabbas lika hårt av handlingen som jag gjorde första
gången jag läste den? Då grät jag mig
mer eller mindre igenom boken. Hon går genom
tavlan ut ur bilden handlar om mobbning. Det
är med andra ord ingen munter läsning utan en smärtsam skildring av Hanna och hur
hon blir utfryst i skolan. Hon hanterar det genom att skärma av sig och hon slutar
försöka ingå i ett socialt sammanhang. Situationen blir till slut så ohållbar att
hon inte längre vill leva. Det är smärtsamma skildringar av vuxenvärldens tafatta
försök att hjälpa henne och lika smärtsamma skildringar av hur elaka barn kan
vara mot varandra. Alla som har gått i skolan kan känna igen sig i beskrivningarna
av det sociala spelet i en skolklass. Har man egna barn i skolåldern kommer man
få svårt att släppa iväg dem till skolan efter att ha läst boken.
Det
är en fortfarande en väldigt bra bok. Det är Johanna Nilssons debutroman och hon var 23 år när
den kom ut. Boken är delvis självbiografisk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar