Wonderful, glorious

Eels har ett sound som balanserar farligt nära ”gubbrock”. De består av ett gäng skäggiga farbröder som i ett par decennier har släppt plattor (det hade varit intressant med en skägganalys av någon initierad person – Strage? - som kunde avgöra om musiken blir bättre och modernare ju längre och tovigare skäggen är, fast då måste man först ta bort ZZ Top ur ekvationen så klart). En del av er kommer kanske ihåg deras enda (?) hit ”Novocaine for the Soul” från mitten av 90-talet (alltså deras motsvarighet till "Kung Fu Fighting", fast med något högre kvalitet…) Min favoritskiva med dem är från -98 ”Electro-shock blues”, ett album med både skruvade låttexter och musik. Det mesta de har gett ut efter den känns blekt och lite ointressant i jämförelse. Men i år kom ”Wonderful,glorious” och den har jag inte kunnat slutat lyssna på! De bjuder på en bra mix av indierock, blues och i brist på ett bättre ord: ballader (en viss rysning gick genom kroppen där). Titellåten är inte dum, men här är ett tidigare spår som kanske kan behövas i dessa snöstormsdagar ”Peach Blossom”:  

En annan nyutgiven ”gubbskiva” som ändå känns modern nog att ägna sin uppmärksamhet åt är Johnny Marrs soloprojekt ”The Messenger”. (Att David Bowie har ett nytt album är det väl ingen som missat…)