Världen går under

Vi lever i en tid då energi är billig. Hela vårt industriella samhälle bygger på att billig energi finns och kommer att finnas. Men för att hitta kol och olja – de absolut mest använda formerna av energi – måste vi leta längre och längre bort, gräva djupare och djupare. Och under tiden höjer vi världens temperatur med oklara klimatförändringar som följd. Att tro att vi kan hitta andra likvärdiga energikällor tillhör framstegsmyten. Att allt alltid kommer att bli bättre och större och billigare håller helt enkelt inte i ett slutet system – som vår planet.

Men det är inte världen som går under, egentligen, det är endast vår civilisation.

Men tro inte för den del att det sker genom att allt plötsligt klappar ihop. Detta är apokalypsmyten, vårt samhälle är något segare än så. Vad som kommer att hända är att det globala samhället och perspektivet bryts ner, det mycket lokala samhället blir plötsligt fokus för nästan allt. Detta är huvudteserna i David Jonstads bok Kollaps från 2012. Han går grundligt tillväga med exempel på tidigare kollapser och med många fakta och expertuttalanden om världen idag.

En som inte har läst boken, men förmodligen några av hans källor är Saci Lloyd. Hennes ungdomsbok Mitt klimatkatastrofala liv från 2011 (Carbon Diaries 2015 från 2008) gestalter flera av de punkter Jonstad tar upp. Det finns flera böcker som går i samma spår. Om du gillar dystopier – och vem gör inte det? – då kommer du att känna igen flera av motiven.

Laura Brown växer upp i en förort till London. Storbritannien har drabbats av riktigt svåra stormar och för att försöka göra något åt detta införs en ransonering av koldioxidutsläpp. Man kan t.ex. få välja mellan att ladda mobilen eller ta en varm dusch. Lauras familj är inte genomsnittlig, de är alla mer eller mindre galna och blir inte sundare av den påtvingade livsstil ransoneringen innebär. Hennes far skaffar en häst och en gris, gräver upp gräsmattan för att odla växter. I förlängningen ses han dock allt mindre som galen! Sommaren utan luftkonditionering är genomsvettig i en varmare värld, vintern blir ännu värre.

Jag har kommit på två saker som visar på en bra dystopi:
1. Du sugs in i berättelsen (detta gäller all god skönlitteratur) men när du
lägger en dystopi ifrån dig, pustar du ut och tackar att det inte är sant!
2. Du får ett nytt perspektiv på tillvaron. Jag satt på ett café och hörde två
herrar diskutera, den ena sade ”sådan är lagstiftningen”. Jag uppfattade inte
mer, men tänkte, ”O herregud, lagstiftningen! När vinterstormarna sänder
flodvågor rullande uppför gatan! När vi fryser och är hungriga! Lagstifta emot
det, du!

I en annan bok med en helt annan katastrof hamnar elvaåriga Julia mitt i apokalypsen. I hennes fall är detta inte ett plötsligt kärnvapenkrig eller en epidemi utan något mycket mera hjärtslitande långdraget. Under ungefär ett år får vi följa henne i skolan och hemma på sin gata. Medan katastrofen blir mer påtaglig blossar känslorna upp. En begynnande kärlek är nästan endast tragisk då världen håller på att gå under. En tid för mirakel heter boken av Karen Thompson Walker. Och trots huvudpersonens låga ålder är det ingen barnbok. Läs den och njut av solens jämna gång.

All god litteratur river upp dig vid rötterna. Du lägger inte boken ifrån dig som samma människa. Dystopier – fakta eller fiktion – river upp dig ur dina invanda föreställningar och ger dig en ny värld att beskåda, en som kanske är på väg att ta slut. Pass på!

Skrivet av Michael Bafford